Orlando, oodi luonnolle 

(På svenska: Orlando, en hyllning till naturen)

I anknytning till TIKSI-projektet skapades, utöver den centrala Livsfarligt! -produktionen, även föreställningen Orlando, oodi luonnolle. Också i den användes och vidareutvecklades den kreativa tillgängligheten.

Orlando, oodi luonnolle var ett samarbete mellan Tampereen Teatteri, Pirkanmaan Tanssin Keskus och Teatteri NEO. Föreställningen hade premiär på Tampereen Teatteris Frenckell-scen den 12 december 2025.

Affisch för Orlando, oodi luonnolle. Foto: Vilma Rimpelä. Grafisk form: Maria Atosuo.

En verbal dansföreställning

Orlando, oodi luonnolle var en ordfylld dansföreställning som skapades särskilt med åskådare med synnedsättning i åtanke. Föreställningen innehöll kreativ syntolkning, de medverkandes dans, rörelser och scenerier beskrevs med ord och ljud.

Den kreativa syntolkningen skrevs i samarbete mellan föreställningens koreograf Wilhelmina Ojanen och dramaturgen Tommi Kainulainen. Ljuddesigner Saija Raskulla planerade ett ljudlandskap som förstärkte och stödde syntolkningen. Till exempel en rörelses varaktighet och intensitet kunde framträda tydligare genom ljud än genom ord.

I arbetet med de verbala beskrivningarna och ljudlandskapet deltog också tillgänglighetskonsulten Milla Lindh. Redan under processens inledande workshopperiod delade Lindh, som har nedsatt syn och hörsel, med sig av sina erfarenheter av att ta del av scenkonstredan. Hon deltog dessutom i repetitionerna ungefär en gång i veckan och gav respons i processens olika skeden. Lindh leder organisationen Förbundet Finlands Dövblinda rf.

Om att sätt ord på rörelse

Den kreativa syntolkningen löpte genom hela föreställningen som en form av berättarröst. Orlando själv, berättelsens protagonist, var berättaren. Föreställningen inleddes med Orlandos ord:

Livets egen väv … är nu drömlik.

Låt oss ännu en stund… stanna i mörkret…

Jag, Orlando, håller på att vakna…

jag är osynlig men jag finns överallt.

Den senaste tiden har jag sett samma dröm, om och om igen… om en skog…

i olika årstider.

I drömmen finns en skog… och mitt i den… en glänta.

Och jag, Orlando… är en del av allt detta.

— Orlando, oodi luonnolle

Orlandos röst var en inspelning som hördes via högtalare. Genom hela föreställningen beskrev Orlando sin dröm: sex skogsvarelser i olika färger som rör sig, upplever och känner den levande och föränderliga skogen omkring sig.

Orlandos beskrivning av sin dröm fungerade samtidigt som föreställningens kreativa syntolkning. Scenen där varelsen Grå lämnas ensam i vindens våld, beskrev Orlando så här:

Grå blir ensam kvar. Hen låter bröstkorgen bölja när hen rör sig över gläntan…

Tills vindens dån sveper henne bakåt… runt…

upp på en mossig tuva… runt…

Händerna famlar i luften… böjer sig mot marken, rullar ihop sig…

vrider sig… öppnar sig… rullar… rullar…

Sträcker fingrarna… sträcker tårna…

Trevar med tårna i luften… samlar ihop sig…

Lila och Orange kommer in i gläntan med lövblåsare.

En tjutande vind blåser genom skogen.

Vindpusten griper tag i Grå och sliter i hen…

Vinden blåste Grå tillbaka in i skogen.

— Orlando, oodi luonnolle

Arbetsgruppens erfarenheter

För koreografen Wilhelmina Ojanen förändrade arbetet med kreativ tillgänglighet både arbetssätt och koreografiskt tänkande. Att sätta ord på rörelse fick henne bland annat att redan under repetitionsarbetet reflektera över hur hon formulerar koreografiska uppgifter till de medverkande.

Enligt Ojanen blev den kreativa syntolkningen ett stöd inte bara för publiken utan också för de medverkande:

Under processen var det fint att märka hur de kreativa beskrivningarna av rörelser, som var avsedd för en publik med synnedsättning, också stödde de medverkandes arbete på scenen. Den kunde verbalt förstärka det de gjorde eller påminna om vad som skulle ske härnäst.

Det var mycket inspirerande att se hur rörelsebeskrivningen påverkade de medverkandes trygghet och närvaro på scenen.
— Wilhelmina Ojanen

När Ojanens hade skapat en struktur för koreografin och hon själv hade gjort en första beskrivning av den, började dramaturgen Tommi Kainulainen bearbeta texten. Under repetitionsperioden arbetade han från salongen med att integrera rörelsebeskrivningarna i föreställningen och dess värld.

Han beskriver målet med arbetet så här:

Jag funderade mycket över hur de verbala beskrivningarna kunde vara på samma sätt fantasieggande och abstrakta som rörelse och dans är. Vi ville inte att syntolkningen skulle ta bort utrymmet för fantasi, men samtidigt behövde den vara tillräckligt informativ.

Jag närmade mig en poetisk berättarstil och inspirerades till exempel av Volter Kilpis rika och mångfacetterade naturskildringar.

— Tommi Kainulainen

Ljuddesignern Saija Raskulla hade ett omfattande arbete med att spela in syntolkningen och skapa det kompletterande ljudlandskapet. Den kreativa syntolkningen krävde en stor arbetsinsats av ljuddesigners under både repetitions- och spelperioden. Raskulla medverkade själv i föreställningarna genom att köra ljudet från scenen. På så sätt kunde den inspelade syntolkningen leva med i och följa dansarnas rytm. Samtidigt rytmiserade och guidade ljudet och syntolkningen också dansarna.

För Raskulla själv var syntolkning ett nytt elemant i arbetet som krävde sin egen inlärningprocess och förståelse. Syntolkningen fungerade som vägledning och inspiration i arbetet.

Raskulla beskriver arbetet så här:

Konstnärer som arbetar med tillgänglig konst ska först noggrant definiera vilka tillgänglighetselement och -metoder som ska användas i föreställningen. Sedan ska man undersöka och lära sig om dem.

När metoderna är tydligt definierade och man kan och vet tillräckligt mycket om dem kan man glömma allt tillgänglghetstänk. De valda metoderna görs till ett uttrycksmedel som samspelar med föreställningens kärna.

När tillgänglighetsperspektivet är integrerat i det konstnärliga arbetet, och finns inbyggt i dess kärna, kan konstnären skapa tillgänglig konst utan att alls ge avkall på sin ambition, sitt personliga uttryck eller verkets konstnärliga betydelse.

— Saija Raskulla

Scenbild ur Orlando, oodi luonnolle. Foto: Maria Atosuo.

Tillgänglighetsbord

I samband med föreställningens spelperiod fanns ett tillgänglighetsbord i publikfoajén utanför Frenckell-scenen. På bordet låg olika material med koppling till föreställningen som kunde kännas och lyssnas på:

• tyg- och färgprover från de medverkandes kostymer
• materialprover från scenografin
• en presentation av verket med information om föreställningen och scenbilden, där de medverkande presenterade sig med sina egna röster
• en taktil karta över teatersalen (salongen och scenen)

Dessutom fanns en lättläst sammanfattning med bilder som beskrev föreställningens förlopp scen för scen.

Du kan lyssna på verkpresentationen och läsa mer om föreställningen här:
https://tampereenteatteri.fi/naytelma/orlando/

Medverkande på scenen

Noora Hakala (Teatteri NEO)
Mari Heinilä (Teatteri NEO)
Leevi Paalanen (Teatteri NEO)
Riikka Papunen (Teatteri NEO, mentor i konstnärligt stöd)
Kardo Shiwan (Pirkanmaan Tanssin Keskus)
Lasse Viitamäki (Tampereen Teatteri)

Konstnärligt planeringsteam

Koreograf–regissör, manus: Wilhelmina Ojanen
Dramaturg, beskrivning av rörelse i ord: Tommi Kainulainen
Ljuddesign, berättarröst: Saija Raskulla
Ljus- och videodesign: Jaakko Sirainen
Scenografi: Arbetsgruppen och Tampereen Teatteris ateljé
Kostymdesign: Silja Kaarne
Tillgänglighetskonsult: Milla Lindh, Förbundet Finlands Dövblinda rf
Mentor i socialt och omsorgsinriktat stöd: Sanna Neuvonen, Teatteri NEO

Kostymtillverkning: Nina Kojo (ansvarig för kostymateljén), Silja Kaarne, Kalle Laine, Kirsi Ollinpoika, Senni Tähtinen, Sari Vaittinen, Sini Wigelius
Scenografitillverkning: Tampereen Teatteris ateljé
Rekvisitatillverkning: Milja Försti, Alva Hämäläinen
Konsultation hår och mask: Riina Vänttinen
Marknadsföringsbild: Vilma Rimpelä
Föreställningsbilder och grafisk design: Maria Atosuo
Tillgänglighetsbord: Neili Koivuniemi, Tampereen Teatteris ateljé
Produktion: Arttu Haapalainen (Tampereen Teatteri, Uudet näyttämöt) och Maija Hoisko (Pirkanmaan Tanssin Keskus)

Orlando, oodi luonnolle hat stötts av Fonden Nya klassiker. Saija Raskullas arbete som ljuddesigner har möjliggjorts genom ett stipendium av Kone-stiftelsen.

 

Scenbild ur Orlando, oodi luonnolle. Foto: Maria Atosuo.