Teckenspråk

I Finland har teckenspråket varit synligt framför allt på teaterscener som kan sägas tillhöra den teckenspråkiga kulturen, som Teatteri Totti och Osuuskunta Ursa Minor i Helsingfors. På andra scener möter publiken teckenspråket främst via teckenspråkstolkar som står vid sidan av scenen och tolkar en talad föreställning till en teckenspråkig publik.

Med hjälp av kreativ tillgänglighet kan teckenspråk och talat språk samexistera och samspela på scenen – och göra föreställningen mer tillgänglig för fler.

Två sätt att inkludera teckenspråk på scenen

Teckenspråk kan göras till en integrerad del av en talad föreställning på åtminstone två sätt:

1. Anlita teckenspråkiga skådespelare

Att stärka de teckenspråkiga skådespelarnas delaktighet är det främsta sättet. Teckenspråkiga skådespelare har teckenspråk som modersmål, är uppvuxna inom dövkulturen och bär på kunskap om språket och kulturen. Deras förståelse av sitt eget språks och sin kulturs nyanser och rikedom är därför självklart bättre än till exempel hos en tolk som har lärt sig språket i vuxen ålder. 

2. Integrera teckenspråkstolkning i föreställningens värld

Ibland kan det finnas behov av att tolka en talad teaterföreställning, eller delar av den, till teckenspråk. Då kan man utforska hur teckenspråkstolkningen kan bli en del av berättelsen istället för att enbart förmedla information.
 

Båda metoderna användes i Livsfarligt på allvar! I föreställningen medverkade både den teckenspråkiga skådespelaren Silva Belghiti och den skådespelande teckenspråkstolken Ellen Hoang i ensemblen. Belghiti spelade huvudsakligen på finskt teckenspråk och Hoang använde främst finlandssvenskt teckenspråk på scenen.

I videon presenterar sig Silva Belghiti och berättar varför det är viktigt att engagera teckenspråkiga skådespelare:

Teckenspråk och talat språk tillsammans

Teckenspråk och talat språk kan kombineras på många olika sätt på scenen:

• Man kan skriva in en tvåspråkig karaktär i berättelsen som fungerar som tolk mellan språken.
• Berättelsen kan skrivas så att alla karaktärer förstår varandra oberoende av vilket språk de själva använder. I så fall kan de talade replikerna kompletteras med den information som framgår i de teckenspråkiga replikerna och vice versa.
• Skådespelare kan lämna sin rollfigur för en stund och anta en berättarroll som kan tolka andra skådespelares repliker och föreställningens ljudvärld till det språk som behövs.
• Man kan också förstärka förståelsen av föreställningen med olika former av textning, både på scenen och i mobila enheter, och genom att använda visuella element som till exempel videoanimationer i scenografin.

I videon berättar Belghiti om hur teckenspråk och talat språk kan samexistera på scenen:

 

Ljusdesignen är central

Belghiti påminner om ljus- och ljuddesignens betydelse. Ljuset och föreställningens visuella uttryck är viktiga för att beskriva stämningar, platser och förändringar på scenen. En bra ljusdesign ger döva/teckenspråkiga åskådare och skådespelare samma information som hörande åskådare och skådespelare får via ljudet.

Ljusdesignern måste också vara uppmärksam på ljusens riktning och skuggor: de får inte hindra teckenspråkets synbarhet.

När tolken blir en del av fiktionen

Traditionell teckenspråkstolkning innebär vanligtvis att två teckenspråkstolkar står vid sidan av scenen, framför publiken. De tolkar föreställningens alla repliker och ljud från samma plats. Publiken får försöka följa både tolken och föreställningen samtidigt.

I videon berättar Belghiti om traditionell teckenspråkstolkning på teatern:

 

Målet för teckenspråkstolken som tolkar en föreställning på traditionellt sätt, vid sidan av eller framför scenen, är att förmedla all nödvändig information till publiken. Hen måste försöka uppfatta allt som händer på scenen bakom sig och känna igen olika rollfigurer på deras röster. 

När man jobbar med kreativ tillgänglighet kan tolkens roll i föreställningen tänkas om. I Livsfarligt på allvar! -processen gick teckenspråkstolken Ellen Hoang från att vara konsult och Belghitis arbetslivstolk till att bli en av skådespelarna i föreställningens ensemble.

I videon presenterar sig Ellen Hoang och berättar om hur hennes roll förändrades och vilka känslor det väckte hos henne:

Exempel ur föreställningen

I Livsfarligt på allvar! gjordes teckenspråket till en del av föreställningen både genom Belghitis teckenspråkiga rollarbete och Hoangs kreativa teckenspråkstolkning. 

Videon visar snuttar av Silva Belghitis olika roller i föreställningen:
(Obs! Videon är inte syntolkad. Efter videon kan du läsa om Belghitis roller i text.)

Belghitis roller och olika sätt att använda teckenspråket i föreställningen

• Detektiven Järvenpää
  Belghitis största roll var en detektiv vid namn Järvenpää. Järvenpää ingick i berättelsens trio av huvuddetektiver, tillsammans med Pekka Jansson och Lars. De andra detektiverna förstod Järvenpää, även om skådespelarna som spelade dem i själva verket inte kunde teckenspråk. Dialogen mellan detektiverna byggdes upp så att Janssons och Lars’ talade repliker upprepade det viktigaste innehållet i Järvenpääs tecknade repliker, och vice versa.
   

• Berättare
  En del av detektivbyråns detektiver fungerade också som berättare i föreställningen. De talande detektiverna läste ur en rapport om fallet som de höll på att utreda och Belghiti återgav rapporten samtidigt på teckenspråk.
   

• Faster på minnesstunden
  Teckenspråket och det talade språket behövde inte alltid exakt motsvara varandra i föreställningen. En scen utspelade sig på en minnesstund där släkten hade samlats. Tillsammans med Hoang spelade Belghiti två teckenspråkiga fastrar som skvallrade med varandra om det som hände på minnesstunden, om de andra karaktärerna och om det de sa. Samtidigt som all relevant information framkom både i den teckenspråkiga och den talade dialogen skämtade och skvallrade fastrarna också om sådant som inte de hörande åskådarna fick ta del av.

Det var underbart att få ge den teckenspråkiga publiken något eget och lite extra – små roliga skämt som resonerade inom dövkulturen.

— Silva Belghiti

• Ett barndomsporträtt
  I vissa scener behövdes Belghiti också som tolk. När föreställningens huvudpersoner, systrarna Margareta och Gunilla, besökte sitt barndomshem gestaltade Belghiti och Hoang barndomsporträtt i tavelramar av systrarna. Belghiti och Hoang stod i varsin tavelram och tolkade systrarnas dialog. De gestaltade samtidigt systrarna som barn och spelade även i kontakt med varandra och med systrarna.

I videon visas klipp på Hoangs olika roller i föreställningen:
(Obs! Videon är inte syntolkad. Efter videon kan du läsa om Hoangs olika roller i text.)

Hoangs roller och tolkning i föreställningen

• Berit
  Hoangs största roll Berit är en av föreställningens detektiver. Berits roll är skriven som den teckenspråkiga detektiven Järvenpääs kusin. Berit lärde sig teckenspråk som barn och är alltså tvåspråkig. Enligt Hoang fungerar Berit som många tvåspråkiga gör: hon hoppar in och hjälper till med kommunikationen när det behövs. När Järvenpää förhör de misstänkta märker Berit att de misstänkta inte förstår Järvenpää. Järvenpää ber Berit tolka och hon ställer gärna upp.
   

• Telefoncentralen
  När ett telefonsamtal rings i föreställningens värld används en telefoncentral som kopplar samtalet vidare och samtidigt tolkar samtalet till finlandssvenskt teckenspråk. Hoang spelar telefoncentralen. Uppgiften är att tolka, men tolkningen görs i en kreativ kontext, som en del av föreställningens fiktion.
   

• Faster och barndomsporträtt
  Hoang medverkar också tillsammans med Belghiti som faster på minnesstunden och som barndomsportträtt i barndomshemmet. Ur tolkens perspektiv representerar de här uppgifterna kreativ teckenspråkstolkning.

Andra lösningar

I föreställningen Livsfarligt på allvar! var Belghiti och Hoang inte de enda som använde teckenspråk. Alla skådespelare använde enstaka tecken nu och då, antingen ensamma eller i grupp. Skådespelaren Josef Donner, som inte kunde teckenspråk när processen inleddes, lärde sig rollpersonen Bamses samtliga repliker på teckenspråk. Bamse var lönnmördardirektörens ivriga sekreterare som upprepade sin chefs repliker på finlandssvenskt teckenspråk.

Den döva/teckenspråkiga publiken fick också stöd av föreställningens videodesign som innehöll viss textning och visuella symboler för ljud i föreställningen. Till exempel när tallrikar krossades mot golvet projicerades den animerade texten KRASCH! mot fonden, och när en mås skrikande flög förbi visades texten KRII! KRII!.

'Krii krii! Kraa kraa!' var så fint. Jag hör inte hur måsen låter, men jag fick ändå uppleva den – den var för mig!

-Publikkommentar

Publiken kunde också använda appen Subtitle Mobile som gjorde det möjligt att få föreställningen textad till svenska, finska och engelska på den egna mobilen.

Den teckenspråkiga publikupplevelsen

Jag kunde helt enkelt bara gå på teater - bara gå! Jag behövde inte oroa mig för hur jag skulle förstå det.

-Publikkommentar

Livsfarligt på allvar! fick mycket positiv respons av sin döva/teckenspråkiga publik. Särskilt uppskattades möjligheten att gå och se en föreställning utan att själv behöva boka en tolk 2-3 veckor i förväg. Det gjorde upplevelsen mera stressfri.

Också möjligheten att kunna välja själv ifall man ville ta del av föreställningen med eller utan textning i mobilen bidrog till den positiva upplevelsen.

Det här borde bli det nya normala. Allt var färdigt planerat för mig, jag behövde bara komma hit och njuta av föreställningen.

-Publikkommentar

Lyssna på varandra

Hoang betonar att verklig teckenspråkig tillgänglighet på teatern bara kan uppnås när teckenspråkiga skådespelare och konstnärer själva står på scenen och skådespelar på sitt eget modersmål. Tolkar är ofta en snabb lösning för att öka tillgängligheten, men de som har lärt sig språket i vuxen ålder kan aldrig fullt ut förmedla hela dess rikedom och kultur.

I de avslutande videorna skickar Hoang och Belghiti sina hälsningar till andra intresserade teatrar: